Alla inlägg den 23 juni 2016

Av The girl in the dreamcatcher - 23 juni 2016 03:20

Det låter som att han river hela lägenheten när han kliver innanför dörren. Jag säger inget, jag är så besviken för det jag hittade i badrummet igår och att han vart borta hela dagen när jag verkligen ville prata.
Tillslut låter han allt för högljut att jag känner att jag måste titta upp.
"Vad gör du?" Frågar jag och ser på honom när han stelt och stapplande går in i köket. Hela han påminner lite om en robot.
Hela han har som en aura av konstighet och jag kan knappt slita blicken från honom. Vad är det med honom? Vad är det som händer?
Jag stirrar som trollbunden på honom när han öppnar kylskåpet och tar fram grytan som blev kvar av dagens lunch. Hans rörelser är stela och hackiga. Han påminner om ett litet barn när han försöker hälla upp maten i skålen med sleven. Jag har lust att fråga om han vill ha hjälp med allt han försöker göra, för det ser ut som att inget han gör kan sluta lyckligt.
Men jag säger inget, jag sitter kvar på stolen och fortsätter bara följa varje rörelse han gör med min blick.
"Vad är det med dig?" Frågar jag när han lutar sig mot diskbänken och väntar på att maten ska bli varm i mickron.
"Vad menar du?" Frågar han med sluddrigt uttal.
"Du är väldigt konstig, vad har du gjort?"
"Hur då?"
Jag tittar på honom en sekund och funderar på hur jag ska beskriva allt det konstiga jag ser framför mig.
"Hela du är konstig. Du är inte som du brukar." Säger jag bara.
"Jag vet inte, jag är trött." Svarar han bara sluddrigt och tar ut maten ut mickron.
"Vill du sitta här inna så vi kan prata?" Frågar jag och ska precis stäcka ut handen för att stoppa honom och be honom sätta sig ner hos mig i köket för att försöka få några svar på mina miljarder frågor, när han tappar hela skålen med mat i golvet.
Mat flyger överallt och landar utspritt över hel golvet.
Jag tittar på maten, upp på honom, ner på maten och upp på honom igen. Jag är mållös och vet inte vad jag ska säga, så jag är tyst.
Jag försöker konsentrera mig på uppgifterna jag har ligger framför mig men mina ögon sneglar hela tiden bort mot honom.
Hans konstiga beteende fascinerar mig av nån anledning och jag kan inte sluta titta på honom.
Han står bara där som paralyserad och tittar på maten på golvet.
Han vänder sig om och slår två hårda slag in i väggen. Nu börjar jag bli rädd, jag känner hjärtat börjar pumpa snabbare i bröstet. Jag försöker hålla koll på andningen men känner hur också den ökar. Han smäller i dörrarna och går in i städakåpet och tar fram en disktrasa. Han kastar med disken och välter i princip allt han ser. Nu sitter jag inte längre kvar och tittar på honom av fascination, jag är rädd och paralyserad. Jag sitter helt blixtstilla på min stol och betraktar hans hackiga, hetsiga robotliknande rörelser när han försöker torka upp maten från golvet.
Och det är då, där, i precis denna stund som det slår mig, som om jag blivit träffad av blixten, jag kan inte leva såhär längre.
Hur mycket jag än älskar honom så kan jag inte hjälpa honom.
Man kan inte hjälpa den som inte vill bli hjälpt.
Jag hjälper nog inte alls när jag låter honom bo kvar, jag stjälper bara och jag drar ner mig själv i fallet.
Han reser sig upp när han torkat färdigt golvet. Han går omkring, mycket mer bredbent än vanligt, som om han försöker hålla balansen.
Han öppnar kylskåpet för att ta fram ny mat.
"Jag vill att du går." Och när jag säger orden vet jag att jag verkligen är ärlig den här gången.
Han ignorerar mig och fortsätter ta sin mat.
"Jag vill att du går." Upprepar jag.
Ingen reaktion.
"Ta med maten och ät den ute om du vill, men jag vill att du går nu."
Han droppar lite mer mat på golvet och torkar upp det och inser då också att han skurit sig på nått. Jag ser det nu också, blodet som rinner från hans fot.
Jag inser att han aldrig kommer kunna torka av den ordentligt och få på ett plåster med sina hackiga rörelser så jag erbjuder min hjälp, men han avfärdar dem med att han gör det själv.
Hela hans sätt att gå är annorlunda tänker jag när jag ser efter honom när han försvinner iväg mot badrummet.
Han kommer tillbaka efter en stund och hämtar sin mat.
Jag ser hur han tittar på mig och jag mötet hans blick, men han är inte där. Jag tittar in i hans ögon och ser hur han är långt borta i Narnia. Han ser rakt på mig men jag ser att han inte ser mig.
Jag följer efter honom in i vardagsrummet och upprepar mig för tredje gången. "Jag vill att du går. Jag vill inte att du är här när du är såhär konstig."
Efter en stunds tystnad svarar han:
"Låt mig äta upp så går jag sen."
Han packar sin väska med tält och kläder och går.
Jag står hela tiden i hallen och iaktar. Jag älskar ju honom så mycket, inerst inne vill jag inte att han ska gå, men jag kan inte ha det såhär heller.
Han är inte borta i mer än några minuter och jag hinner inte ens tänka igenom allt jag nyss varit med om innan han ringer på dörren.
"Jag behöver en sovsäck." Säger han och går in.
Jag ser hur han lägger dig ner på golvet, jag ser på honom en stund innan jag går ut och går en promenad i natten.
Vad var det som nyss hände? Allt hade gått så fort, jag går sakta genom mörkret och försöker reda ut allting. Det känns ofattbart, även om jag förstått och till viss del vetat om vad han gör var det en helt annan sak att faktiskt se det med mina egna ögon. Allt känns som en dröm, var allt verkligen sant?
När jag kommer in igen och finner honom på exakt samma ställe på golvet som han legat på när jag lämnade honom inser jag att allting var sant...

ANNONS

Presentation


Skratta, älska och lev ditt liv så som du vill ha det.
Var inte fångad i en dröm!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15 16 17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ laugh-love-live med Blogkeen
Följ laugh-love-live med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se