Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av The girl in the dreamcatcher - Lördag 14 juli 13:29

Våldet fungerar likt en cirkel där allt upprepas om och om igen. Under de bra perioderna visar mannen sina bästa sidor, han är mjuk och snäll, öm och förstående. Han lyssnar och finns där. Han är den bästa vännen man kan ha och den ljuvligaste älskaren. När ”smekmånad” perioden är över förändras alla sidorna sakta men säkert hos mannen. Han är inte öm och snäll längre, han lyssnar inte och visar ingen förståelse. Det spelar ingen roll vad du gör eller säger, han hittar alltid något att reta sig på. Tillslut har det trappat upp till den slutliga explosionen och händelseförloppet kan te sig ganska hotfullt och skräckinjagande. Beroende på hur länge man varit tillsammans ser våldet olika ut. I början kan det vara elaka ord och kommentarer, senare kan det vara hårda tag om din arm, fasthållande, slå sönder saker och alla olika typer av hot om våld. Stegringen sker långsamt men säkert. Ingen kvinna tror i början att mannen skulle kunna misshandla henne. Men desto längre tiden går desto mer ser man den förändrade ökningen i våldshandlingarna och du inser att du aldrig kan va säker.


Hur våldet fungerar är väldigt viktigt att komma ihåg om man befinner sig i en våldsbenägen relation. När ”smekmånaden” kommer är det lätt att tänka att: han ångrade sig ju, vi har det så bra nu, det kommer aldrig hända igen. Men våldet ser ut på det sättet. Det sker inte kontinuerligt varje dag. Det sker med mellanrum. På det sättet hinner kvinnan förlåta, gå vidare och börja älska mannen på nytt. Att befinna sig i en våldsrelation är det jobbigaste och svåraste som finns för man älskar den mannen som under de bra perioderna är så snäll och fantastisk, men man hatar den som utövar våldet. Ibland känns det som att personen är två helt olika personer. Den ena som aldrig skulle kunna skada dig eller ens kalla dig nått dumt och den andra som du ibland är rädd ska slå ihjäl dig. Glöm aldrig att det är samma person och du kommer behöva leva med båda dess sidorna om du inte lämnar. Var rädda om er!

ANNONS
Av The girl in the dreamcatcher - Onsdag 11 juli 23:48

Den här berättelsen som jag läste på Facebook förklarar så tydligt vad som händer med en person som befinner sig i en destruktiv relation. Varje ord, varje elak handling, varje hotfull situation lämnar tomma hål i själen. Personer som misshandlar verkar många gånger tro att det räcker med presenter, några förlåt och kanske en kram sen ska allt va glömt och förlåtet. En elak handling, framförallt från en person man älskar och som säger sig älska en tillbaka, kan aldrig förlåtas genom så enkla handlingar. Hållen, såren i själen läker sig ALDRIG helt hela.

Det var en gång en liten pojke som lätt blev arg.
Hans pappa gav honom en näve med spik och sa till honom att varje gång du blir arg ska du gå bakom huset och slå in en spik i staketet. Första dagen slog pojken in 37 spikar. Efter några veckor lärde han sig kontrollera sin ilska och antalet islagna spikar minskade hela tiden. Han märkte att det blev allt lättare att kontrollera sin ilska. Slutligen kom den dagen då pojken inte blev arg en enda gång.

Han sa det till sin pappa och denne föreslog honom då att han skulle dra ut en spik ur staketet varje dag då han inte blev arg. Dagarna gick och efter en tid kunde pojken tala om för sin pappa att det inte fanns en enda spik kvar i staketet. Då tog pappan pojkens hand och ledde honom till staketet.

Där sa han till honom;
Det var bra gjort min son, men titta på alla dessa hål. Det här staketet blir aldrig vad det en gång varit. När du säger något i vredesmod lämnar det just sådana här ärr kvar efter sig. Som om du skulle sticka en kniv i en annan människa och dra ut den igen.

Det spelar ingen roll hur många gånger du ber om förlåtelse, skadan är redan skedd. En skada orsakad av ett ovänligt ord gör lika ont som ett fysiskt slag.

Vänner är sällsynta ädelstenar. Dom gör dig glad och stöder dig i allt. Dom lyssnar till dig då du har bekymmer, berömmer dig och är alltid redo att öppna sitt hjärta för dig.

ANNONS
Av The girl in the dreamcatcher - Onsdag 11 juli 14:01

Jag har nu skaffar ett instagramkonto i syfte förmedla kunskap om mäns våld mot kvinnor och berätta om mina egna erfarenheter.
Gå gärna in och följ: The.Girl.In.The.Dreamcatcher

Av The girl in the dreamcatcher - 1 juli 2016 02:03

Tomrummet!
Allt förfaller.
Insikten!
Helt plötsligt kan jag inte längre försvara.
Om vi delar känslorna,
Om vi delar upplevelserna,
Måste det vara på riktigt.
Jag kan försvara och förvränga min egen värklighetsupplevelse,
Men jag kan inte ändra din.
Tomrummet detta skapat.
Känslan av hur dum jag varit fyller mig.
Tilliten jag gav honom,
Hur jag försvarat varje lögn med mitt liv,
Trotts hur uppenbart allt var.
Insikten har gett mig ny kraft.
Jag vet vad jag bör göra.
För första gången vet jag vad jag måste göra.
Jag kan bara hoppas att jag inte låter honom manipulera bort den känslan...

Av The girl in the dreamcatcher - 23 juni 2016 03:20

Det låter som att han river hela lägenheten när han kliver innanför dörren. Jag säger inget, jag är så besviken för det jag hittade i badrummet igår och att han vart borta hela dagen när jag verkligen ville prata.
Tillslut låter han allt för högljut att jag känner att jag måste titta upp.
"Vad gör du?" Frågar jag och ser på honom när han stelt och stapplande går in i köket. Hela han påminner lite om en robot.
Hela han har som en aura av konstighet och jag kan knappt slita blicken från honom. Vad är det med honom? Vad är det som händer?
Jag stirrar som trollbunden på honom när han öppnar kylskåpet och tar fram grytan som blev kvar av dagens lunch. Hans rörelser är stela och hackiga. Han påminner om ett litet barn när han försöker hälla upp maten i skålen med sleven. Jag har lust att fråga om han vill ha hjälp med allt han försöker göra, för det ser ut som att inget han gör kan sluta lyckligt.
Men jag säger inget, jag sitter kvar på stolen och fortsätter bara följa varje rörelse han gör med min blick.
"Vad är det med dig?" Frågar jag när han lutar sig mot diskbänken och väntar på att maten ska bli varm i mickron.
"Vad menar du?" Frågar han med sluddrigt uttal.
"Du är väldigt konstig, vad har du gjort?"
"Hur då?"
Jag tittar på honom en sekund och funderar på hur jag ska beskriva allt det konstiga jag ser framför mig.
"Hela du är konstig. Du är inte som du brukar." Säger jag bara.
"Jag vet inte, jag är trött." Svarar han bara sluddrigt och tar ut maten ut mickron.
"Vill du sitta här inna så vi kan prata?" Frågar jag och ska precis stäcka ut handen för att stoppa honom och be honom sätta sig ner hos mig i köket för att försöka få några svar på mina miljarder frågor, när han tappar hela skålen med mat i golvet.
Mat flyger överallt och landar utspritt över hel golvet.
Jag tittar på maten, upp på honom, ner på maten och upp på honom igen. Jag är mållös och vet inte vad jag ska säga, så jag är tyst.
Jag försöker konsentrera mig på uppgifterna jag har ligger framför mig men mina ögon sneglar hela tiden bort mot honom.
Hans konstiga beteende fascinerar mig av nån anledning och jag kan inte sluta titta på honom.
Han står bara där som paralyserad och tittar på maten på golvet.
Han vänder sig om och slår två hårda slag in i väggen. Nu börjar jag bli rädd, jag känner hjärtat börjar pumpa snabbare i bröstet. Jag försöker hålla koll på andningen men känner hur också den ökar. Han smäller i dörrarna och går in i städakåpet och tar fram en disktrasa. Han kastar med disken och välter i princip allt han ser. Nu sitter jag inte längre kvar och tittar på honom av fascination, jag är rädd och paralyserad. Jag sitter helt blixtstilla på min stol och betraktar hans hackiga, hetsiga robotliknande rörelser när han försöker torka upp maten från golvet.
Och det är då, där, i precis denna stund som det slår mig, som om jag blivit träffad av blixten, jag kan inte leva såhär längre.
Hur mycket jag än älskar honom så kan jag inte hjälpa honom.
Man kan inte hjälpa den som inte vill bli hjälpt.
Jag hjälper nog inte alls när jag låter honom bo kvar, jag stjälper bara och jag drar ner mig själv i fallet.
Han reser sig upp när han torkat färdigt golvet. Han går omkring, mycket mer bredbent än vanligt, som om han försöker hålla balansen.
Han öppnar kylskåpet för att ta fram ny mat.
"Jag vill att du går." Och när jag säger orden vet jag att jag verkligen är ärlig den här gången.
Han ignorerar mig och fortsätter ta sin mat.
"Jag vill att du går." Upprepar jag.
Ingen reaktion.
"Ta med maten och ät den ute om du vill, men jag vill att du går nu."
Han droppar lite mer mat på golvet och torkar upp det och inser då också att han skurit sig på nått. Jag ser det nu också, blodet som rinner från hans fot.
Jag inser att han aldrig kommer kunna torka av den ordentligt och få på ett plåster med sina hackiga rörelser så jag erbjuder min hjälp, men han avfärdar dem med att han gör det själv.
Hela hans sätt att gå är annorlunda tänker jag när jag ser efter honom när han försvinner iväg mot badrummet.
Han kommer tillbaka efter en stund och hämtar sin mat.
Jag ser hur han tittar på mig och jag mötet hans blick, men han är inte där. Jag tittar in i hans ögon och ser hur han är långt borta i Narnia. Han ser rakt på mig men jag ser att han inte ser mig.
Jag följer efter honom in i vardagsrummet och upprepar mig för tredje gången. "Jag vill att du går. Jag vill inte att du är här när du är såhär konstig."
Efter en stunds tystnad svarar han:
"Låt mig äta upp så går jag sen."
Han packar sin väska med tält och kläder och går.
Jag står hela tiden i hallen och iaktar. Jag älskar ju honom så mycket, inerst inne vill jag inte att han ska gå, men jag kan inte ha det såhär heller.
Han är inte borta i mer än några minuter och jag hinner inte ens tänka igenom allt jag nyss varit med om innan han ringer på dörren.
"Jag behöver en sovsäck." Säger han och går in.
Jag ser hur han lägger dig ner på golvet, jag ser på honom en stund innan jag går ut och går en promenad i natten.
Vad var det som nyss hände? Allt hade gått så fort, jag går sakta genom mörkret och försöker reda ut allting. Det känns ofattbart, även om jag förstått och till viss del vetat om vad han gör var det en helt annan sak att faktiskt se det med mina egna ögon. Allt känns som en dröm, var allt verkligen sant?
När jag kommer in igen och finner honom på exakt samma ställe på golvet som han legat på när jag lämnade honom inser jag att allting var sant...

Av The girl in the dreamcatcher - 22 juni 2016 20:00

Illamåendet stiger,
jag tror jag måste kräkas...
Jag får ingen luft...
Allting snurrar,
kommer jag svimma?
Gråten sitter i min hals,
du har ljugit en gång för mycket,
du har sårat mig för sista gången.
Men jag kan inte få orden att komma till min mun,
jag har glömt hur man ljudet bokstäverna.
Var är jag? Vad gör jag? Varför?
Allting snurrar...
Jag vill aldrig mer se dig...
Men jag är ledsen och vill samtidigt ha din tröst...
Allt jag kan tänka är: In och Ut, In och Ut, för att inte glömma bort att andas...
Frågan jag ställer mig är: Vad ska jag göra nu?

Av The girl in the dreamcatcher - 17 juni 2016 13:02

Läste denna fantastiska bok för ganska länge sen. Nu har den äntligen blivit film. Måste gå på den på bio.
Boken var iallafall jättebra, så hoppas att filmen lever upp till förväntningarna man har efter boken.

I wish i could put me before you, just once.
So for once in a long time I could do what i want.
I wish you didn't gave me bad feelings when I told you, I want to do something on my own.
I wish I did not have to feel the fear of your reaction.
I wish i could put me before you, just once so I could put me in the first room for the rest of my life...

Av The girl in the dreamcatcher - 16 juni 2016 23:32

Är det dig eller mig det är fel på?
Är det du eller jag som är konstig?
Du är den jag älskar,
men du är också den jag hatar.
Du är den som ena stunden får mig le,
du är den som nästa får mig be,
be om en förändrad värld,
där du inte längre är den jag har kär.
Jag tappar ord och förmåga att se klart,
när du kysser mig så rart.
Jag undrar då om allt var fantasier,
allting i mitt huvud skriker.
Allting gör så ont, när du skrämmer mig med dina hot.
Och du då visar att allt inte bara var en dröm...

Du var så under när vi träffades.
Den finaste människa jag någonsin mött.
Du höll mig i din famn, du smekte lätt min arm.
Du sa att du aldrig älskat nån så mycket innan. Du berättade hur speciell jag var.
Alltid i din närhet mådde jag så bra.
Du fick mig att känna mig underbar.
Men om det är något jag lärt mig av tiden med dig är att allt har två sidor.
Två sidor precis som ett mynt...

Presentation


Skratta, älska och lev ditt liv så som du vill ha det.
Var inte fångad i en dröm!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ laugh-love-live med Blogkeen
Följ laugh-love-live med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se